Novell: Det varar för evigt!

Noveller/Dikter Permalink0
Det varar för evigt!
 

Kommer du ihåg?

När vi första gången kollade in varandras blickar och vi båda börja le.

Kommer du ihåg det?

Sen också första gången vi skulle träffas utanför skolan. Vi båda hade bestämt att vi skulle kolla på bio. Vi garvade igenom hela filmen och vi glufsade i oss massa popcorn. Man skulle ju inte ha velat vara dom andra i bio salongen men just då hade vi det så roligt så vi struntade i om vi lät alldels för mycket.

Kommer du ihåg?

Jag minns också så väl den där sommar kvällen då vi båda cyklade som galningar till badstranden för vi skulle se vem som var snabbast. För vi tävlade ju i allt och du vann ju nästan alla gånger eftersom du var mycket snabbare och starkare än mig. Efter vi hade badat satte vi oss på klippan och kollade på solnedgången som skimrade så fint på vattnet. Vi båda kunde prata i timmar om allt och ingenting.

Kommer du också ihåg det?

Något jag inte glömmer är första gången vi råkade krama varandra lite extra länge och du tog tag i min hand och kollade in mina ögon innan du skulle springa till bussen. Efter den kvällen förstod jag att du har känt lite extra för mig också.

Jag minns det så väl, gör du?

Sen har vi ju alltid fått höra så mycket snack omkring oss att en tjej och en kille kan aldrig funka i längden som bara kompisar. När dom tjata som mest om det så smet vi ifrån skolan och köpte godis och hyrde en skräckis för vi gillade att skrämma upp varandra.

Det måste du väl komma ihåg?

Något jag kommer ihåg fast ändå inte måste ju ha varit våran första fylla tillsammans då vi båda satt hemma hos dig och drack och sedan blev vi alldels för fylla och sprang runt och skrek våran favorit låt över hela området från din trädgård så att dina grannar hörde. Dina föräldrar blev jätte förbannade på oss när dom kom hem dagen efter och fick höra vad som hade hänt och sa att sånt här får inte 14 åringar hålla på med. Fast vi struntade i det och har skrattat massor utav gånger om hur rolig kväll det var.

Ett minne du måste minnas?

Vi har ju så många minnen så jag vet knappt vart jag ska börja och sluta. Vi har skrattat i mängder och haft varandra genom vått och torrt. Fast vi aldrig tog steget och insåg att vi gillade varandra mer än som kompisar så var det mina tre lyckligaste år i mitt liv!

Känner du samma sak?

För jag minns ju allt, precis allt…Jag minns också den sista dagen. Den sista dagen du kollade på mig. Den sista meningen du sa till mig. Du sa att jag skulle komma ihåg att ta med din tröja jag har fått låna av dig. För den kvällen hade vi bestämt att vi skulle ha en spelkväll hemma hos dig. Kvällen blev inte alls som vi hade tänkt oss. Inte någonstans rättare sagt. För hur skulle vi veta?

Hur skulle vi veta att du skulle försvinna från detta jordeliv?

Den natten du försvann kunde jag inte tänka på nått eller göra nått. Det enda jag kunde göra var att sitta där vid bilvägen och hålla om din tröja och titta ut på vägen där flera ljus var tända och ditt foto stod i mitten. Allt blev bara tomt inom mig, allt blev bara svart när du försvann.

Och här står jag ett år senare vid din gravsten som alltid är så vacker med blommor och ljus. Men det vackraste utav allt är det fina fotot som står i mitten. Allt står lika stilla och lika svart än idag när jag tänker på dig. Men jag vet ju att snart ses vi igen fast på en annan plats. Det vet jag.

Jag tar långsamma steg och hoppar upp på min cykel och tar bestämda tramp steg på cykeln. Hoppar av den och går fram till stranden och kollar ut över havet som glittrar så fint.

Vi båda sa förut att vi ska hålla ihop för evigt. Det här är inte för evigt.

Jag tar av mig alla kläder förutom mina underkläder och tröjan jag skulle ha gett dig. Jag tar långsamma steg ner i vattnet, kollar upp mot himmelen och säger:

- Det här är för evigt…

 Tar ner mitt huvud under vattnet. Jag kom aldrig upp igen…

Skriven av: Ellinore Back 22/05-13

 

 

Vad säger orden tro, hopp och kärlek för mig?

Allmänt, Noveller/Dikter Permalink0
Livets tre ord enligt mig.
Tro, Man ska alltid ha viljan att tro på sig själv och andra. Att kunna ha viljan och styrkan att kunna förlåta och tro att människor kan ändra sig men man ska alltid kunna tro att livet går vidare utan vissa människor. Man ska alltid ha en tro på sig själv. För är man inte ärlig mot sig själv så har man tappat sig själv.
 
Hopp, utan hoppet så har man inga mål i sitt liv. Ett hopp behöver inte vara ett stort livs mål men något som man hoppas på. Man kan hoppas på att idag vinner mitt lag i fotboll eller ett hopp om att få träffa en ny vän i lägret man har tänkt att gå till. Sen har nog alla stora hopp i livet och man ska ta vara på dom. Utan hoppet så har man inget att hoppas på under livet och vad är det då man ska längta till?
 
Kärleken, det viktigast av allt är att kunna få kärlek och framför allt ge kärlek till alla runt om sig. Till sin familj, vänner, djur, sin käresta osv. Utan kärlek så klarar vi inte oss och dom som säger att dom klarar sig utan det ljuger för sig själva. Kärlek är livs avgörande.
 
Med livet kan man hoppas på att tron i kärleken är livslång.
Med livet kan man ha en trokärleken och att det blir som man hoppas.
Med livet kan man ha kärleken som sitt hopp och ha tron med sig i den.
 
Livets tre ord.
Tro, hopp och kärleken.

Novell-ljuset

Noveller/Dikter Permalink0

Ljuset

Jag tar sakta fram handen med tändstickan som har en lågan till ljuset som står i mitten av mitt bord. Ljuset fångar upp lågan och börjar sakta lysa upp mitt rum. Jag kollar på ljuset, sen kollar jag in i lågan. Jag

 ser värmen och jag känner den. Jag ser ljuset och det fångar mina ögon upp och jag blir alldeles varm inombords. Men samtidigt är det väldigt mörkt runt resten av rummet. Alldeles kallt och lite läskigt. Varför är en sån liten del av rummet så varmt och ljust medan resten av rummet är alldeles mörkt och kallt.

Allt känns så glädje fullt och hoppfullt runt ljuset medan det känns alldeles tomt och sorgset runt om i rummet. Men hur kan ändå motsatserna vara i samma rum? Det verkar som att det går bra och det är nästan så här det ska vara på något sätt. Hur kan dom smälta ihop så där bra när jag känner skillnaderna så mycket? Men på nått sätt tar ljuset över i rummet fast det mörka finns där så drar man till sig ljuset till slut.

En tanke slår mig. 
Ljuset är livet. 
Precis som ljuset fungerar i rummet så fungerar livet. 
Många delar i sitt liv är tomt, jobbigt, kallt och mörkt.
Medan dom här ljusa, varma och glädje fulla delarna finns i livet.
Fast man har dom här tunga delarna i livet så lyser dom här delarna upp av den här värmen och glädjefulla hoppet till slut fast allting känns svårt.

Jag ler för mig själv och tycker att det här hänger ihop väldigt bra.
Men då slår det mig.
Jag kanske har det så här i mitt liv. Men tänk dom som har ingen eller inget.
Dom som kämpar varje dag för att få vatten eller mat, har ingen familj och har ingen stans att bo. Det är ju bara alldeles mörkt och kallt hos dom.

Jag blåser ut ljuset och jag ryser i hela kroppen, hur kan någon klara av det här. Varför ska så många ha det så här?
Jag tar upp tändstickan med darrande hand och får en låga och tänder ljuset igen.

Tur att jag kan göra så här. Tur att jag kan bara få ljuset att lysa när jag vill. Tur att jag har det som jag har.
Vilket otur att vissa aldrig får upptäcka den varma lågan i ljuset..
Den som är så fin.

Av: Ellinore Back

Till top